åternatur; varats mirakel

Bakgrundsfakta: Tar tillfället i akt och beskriva lite om min bakgrund inom det här med konsten att (över)leva på naturens villkor. Jag tror att det var många med mig som i sin 15-års ålder fascinerades av det här med Rambofilmen eller (first blood)

http://sv.wikipedia.org/wiki/First_Blood som kom i början av 80-talet. Det blev nog för ett antal av oss sinnebilden av en riktig överlevare. Rambo tycktes vara osårbar och klara av de mest svåra situationer det var nog också där begreppet ”Överlevnadskniv” föddes för mig, en kniv som tycktes ha det mesta. Så med den filmen i bagaget så hade jag gett mig själv riktigt dåliga förutsättningar att skaffa mig relevant kunskap om ämnet Överlevnad på naturens villkor.

Det har tagit ett antal år att vrida mina begynnande föreställningar om Överlevnad på naturens villkor  i en mera sund riktning. men vi hoppar fram till 1986-87 då jag ryckte in på en Spaningspluton för att lära mig mera om att just agera vid militära aggressioner, utbildningen som helhet gick ut på att öva olika skeenden och repetera allt igen och igen. Jag har ingen större kritik att utdela i mot min militära utbildning, tror att alla vi som hade olika roller gjorde allt efter bästa förmåga. Men vill minas att det inte fanns så mycket av ”Överlevnadskunnande” vad det nu är, under den tiden.

Jag trivdes på det stora hela väl under min militärtjänstgöring då vi var mycket ute i skog och mark.

1989 sker det stora genombrottet då jag anmäler mig till Svenska överlevnadssällskapets grundkurs i Tärnaby. Harry Sepp är där huvudläraren, den inspiration och kunskap han då förmedlade har gjort ett bestående intryck på undertecknad, han är i dag en av min egenutnämnda mentorer på detta med att förstå sammanhang i både naturen och i det moderna samhället. Harry har som få andra lyckats förmedla detta enormt stora ämnesområde på ett mycket begripligt sätt.

Efter 1989 så har det nog inte gått en dag för mig när jag inte ägnat en tanke på hur kan jag förstå mera om samspelet mellan människa-natur & teknik. Under nittiotalet så går jag många olika kurser inom det här med ”Överlevnad” sakta men säkert så tror jag mig förstå en aningen mera om mig själv och hur man bör tackla en nödsituation. 1995-96 gör jag Fn/Ifor -tjänst i Bosnien. Det blir en intressant tid hur man tacklar en viss mental påfrestning med att bo nära in på kamrater som man relativt nyligen träffat och förväntas kunna fungera med under en 6 månaders period. Min ringa mening utifrån vad jag upplevde är att vi Svenskar är duktiga på att samarbeta även under hyggligt enkla förhållanden.

1999 var det dags igen KS 01 i Kosovo som för min del varade bara halva tiden, då jag hade blivit en aningen kär i en vacker tös från den Kungliga huvudstaden och inte på samma sätt fann det som en utmaning som min första mission 95-96 på BA05.

Under det nya årtusendet har jag hunnit med att bli Pappa och även separera från den vackra tösen i från den kungliga huvudstaden tillika Mamman till vårt gemensamma barn. Ska säga att den tiden har varit också enormt lärorik i det här med (över)levnad i en relation som nu sakta har börjat svänga från konsten att överleva till mera att handla om den tuffa konsten att leva mitt liv. Är väl lite mera där jag befinner mig idag om jag själv får värdera det hela.

Jag träffade även  i slutet av det nya årtusendets första decennium en barndomskamrat som adderade många kloka tankar till mig, hans namn är Janolof Nordström och jag vill här publicera något som han skrev för ett antal år sedan som jag menar berör en del av vad vi håller på med i det moderna samhället, och på området om det här med konsten att leva och överleva. Jag tycker att hans text väl beskriver vad jag än i dag tycker om det här med sammanhang och samspel.

Konsten att (över)leva på naturens villkor. (Janolofs text)

Genom årtusenden har människor levt sina liv i ett nära samspel med den omgivande naturen. Dygnets timmar har ägnats åt att skaffa föda och ordna skydd. En kamp för överlevnad där människans anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom till slut gjort henne till en mästare i konsten att överleva.

För de flesta av oss, i vår del av världen, handlar livet dock inte om en kamp för överlevnad på det sättet längre. Vi har mat på borden, tak och värme i våra boenden och lever i fredliga och trygga samhällen – i alla fall sett ur ett historiskt perspektiv. Vi lever inte i samma närhet till naturen och konsten att överleva har på några få generationer övergått till att handla om konsten att leva.

En lyxtillvaro skulle våra förfäder säkert tycka men vi som lever mitt i den vet att det inte alltid är alldeles enkelt. Nya tider ger nya frågor och utmaningar. Nu när inte kampen för överlevnad fyller dagens agenda och när inte släkt och tradition bestämmer vad jag ska göra och vem jag ska leva med – vem är jag då och vad vill jag fylla mitt liv med?

Vi är övertygade om … En spännande tanke är att de båda begreppen konsten att leva och konsten att överleva ligger mycket närmare varandra än man kanske först kan tro. Den för många av oss förlorade kunskapen om konsten att överleva i nära samspel med naturen kan lära oss något om konsten att leva vårt vardagsliv. Men det är också så att ditt sätt att leva din vardag påverkar dina möjligheter att överleva en krissituation ute i naturen.

Med den texten så ger jag mig på min så kallade”Överlevnadsbetraktelse”

Överlevnadsbetraktelsen: Eller min Överlevnadsreflektion som jag i dag finner för mig vilar mera på vad historien kan förmå att backa upp. mer än några enskilda forskares slutsatser om vad som är lösningen för att klara livhanken inkluderat min egen så kallade forskning genom långvarigt intresse på området. En del av vad jag skriver här finns redan redovisat i mina andra länkar på denna hemsida men en del har jag inte gett offentlighet åt tidigare.

Om jag backar ”bandet” till tidigt 90-tal så hade jag då möjlighet att få hålla en hel del kurser med en av den tidens ikoner på ”Överlevnadsområdet” i Sverige, nämligen Stefan Källman.Hans kunnande på detta stora ämne var stort mycket pga att han var en av få som doktorerat på just näringsinnehåll i våra vilda växter och bedrivit en hel del övrig forskning. Det kändes många gånger för mig som om det Stefan inte vet om växter är inte värt att veta. Kort sagt han kunde och kan säkert i dag mest om våra vilda växter i detta land. Dock vill jag flagga för en våra mest kompetenta personer på vilda växters användning som mat och medicin hans namn är Mattias Norberg och som för övrigt håller just kurser i Överlevnadssällskapets regi.

Något som jag vill tillägga från min första publicering är att växternas roll som någon slags garant för överlevnad  har enligt mig varit starkt överdriven och inte minst i mina egna kontakter med media/journalister (det tycks i vissa kretsar finnas en etablerad övertro att vilda växter är den allena rådande vägen till att klara livhanken i en nöd/kris eller överlevnadssituation.  Att det finns ett diskutabelt värde att veta vad som går att äta eller inte äta och att det kan ha betydelse på ett antal plan fysiskt och psykiskt, men att tillskriva det som en absolut garant är enligt mig snurrigt. (Kanske är detta bara en känsla hos mig utan större relevans hos den breda allmänheten eller?)

Det som jag funnit lite intressant med mig själv under alla så kallade human försök med svält som en del av övningen är att jag nästan aldrig upplevt detta med brist av mat som ett problem. Det som jag i stället funnit som den tuffaste utmaningen är kyla och brist av sömn som den mest nedsättande faktorn. Alltså inte matbrist. Ska också tillägga att det finns ganska så bra stöd för det i andra frivilliga och ofrivilliga försök. Med viss respekt för forskning på ett antal olika områden så är jag i dag mer beredd att sluta mig till vad min kropp/huvud sänder mig för typ av signaler. D.v.s exempelvis är du törstig drick om du kan, är du hungrig ät om du kan, är du trött sov/vila om du kan. Detta utlägg behöver inte stå i motsatsförhållande till etablerad forskning på en mängd olika områden. Det bara adderar något som vi har gjort i si så där dryga 200 000 år som art betraktat.

Homo sapiens

Nu till något som jag tycker är lite ”kul” för mig, att jag under ett dryga årtionde haft en näst intill obändig vilja att inte släppa in mer än vilda växter i min hjärna som den absolut viktigaste näringskälla i händelse av nöd/kris denna oförmåga har inte hjälpt mig inser jag. Att i dag ha en något mera inkluderande syn på vad som kan tänkas vara helt ok nödföda känns bra och berikande. Ett sådant exempel är Svamp(ar) som jag under lång tid sett som något som inte alls platsar i det här med nödföda är intressant.

Det relativt låga eller obefintliga näringsvärdet i just svamp har säkert varit en anledning. Nu förefaller det dock vara så att ett riktigt viktigt vitamin som kallas för Tiamin eller B1 finns i just Svamp, inga jättemängder men dock finns det exempelvis i Kantarell ca 0.04 mg/per 100g svamp. Vad har då

B1 eller Tiamin för uppgift, den har flera uppgifter bl.a så hjälper den till vid ämnesomsättningen av kolhydrater (Vilda växter) Sedan så har den en inte helt oviktig roll för vår hjärtfunktion. Konsekvensen av brist av B1 kan ge allvarliga konsekvenser på vår hjärtfunktion och i värsta fall leda till döden. En del av er som läser kanske inser kanske var jag vill komma med mitt skrivande att pardoxalt nog kan det vara bättre att inte äta alls än att äta kolhydrater eftersom att just tiaminet eller B1 andvänds i metabolismen (ämnesomsättningen) av kolhydrater. Att med det säga och slå fast att det alltid är fel att äta vilda växter i nöd är korkat och dumt vilket bara adderar och placerar mina påståenden i samma kvickfix lösningar som det tycks finns en uppsjö av i dag. Jag vill bara dela med mig av vad jag tyckets ha svårt att ändra på hos mig själv, att vilda växter var den allena rådande lösningen på matbrist i naturen. Det finns en hel del mer att säga om det här med matspjälkningsorganen och hur det samverkar. Skulle exempelvis vilja skriva mera om alphahormonet glukagon och hur de tycks blockeras av beta hormonet insulin vid intag av kolhydrater. Att som jag lärt mig under nittiotalet om  det uttalande som tillskrivs att

Justus von Liebigs, lär ha sagt för ca 150 år sedan att ”fettet brinner i kolhydraternas låga” och att det uttalandet skulle vara ett resultat av modern forskning verkar stämma mindre bra. Det känns tvärtom som att det är ett rätt vedertaget faktum i dag att just insulinet i stället blockerar glukagonet. Detta blir intressant när man läser Jenny Reimers sammanställning om paleolitisk kost. Där delar hon upp fett protein i underhållningssytemet för kroppen medans kolhydraterna placeras i katastrofsystemet för kroppen. Finns för övrigt att läsa i pdf format på ett gammalt blogginlägg av mig. https://renature.se/domt-att-misslyckas/

Sammanfattning: Att gå vilse finner de nya stigarna. Så kanske är det så att jag borde ägna mera av min tid till att lära mina elever och mig själv hur man går vilse mera än att lära ut att inte gå vilse. Eller kanske ”beror det på” situation

Ta väl hand om er ute i februari mörkret.