åternatur; varats mirakel

Kikade på Dokument utifrån som behandlade den organiserade tjuvjakten på bl.a elefanter. Där en av lösningarna var att upplysa potentiella kunder om konsekvenserna av den handel som de är en del av. Det gavs som en av flera framkomliga vägar till att minska/stoppa den så oerhört hotade Elefanten.

Kika gärna på den här länken med tema rädda elefanten http://savetheelephants.org/

Det som dock kändes fint med programmet, är att man gör en del av de människor som bor i direkt närhet till Elefanterna mera  delaktiga i att vakta och skydda det största landlevande däggdjuret på planeten. Faran som vilar över detta stora faktum om elefantens fortsatta existens är att de så kallade marknadskrafterna driver upp priserna på elefantbetarna till skyhöga prisnivåer, och därmed skapar människor som är beredda att ta stora risker för att komma över dessa föremål/betar.

Det man kan dra slutsatser om i detta fall är att det hela är både komplext och enkelt. Om vi i den välbärgade delen av världen inte gör mera för att hjälpa en art som funnits betydligt längre än vad våran art har existerat på den här planeten så kommer den att gå samma öde till mötes som Mammuten en gång gjorde. Skillnaden är att de här gången så är vi tveklöst ensam ansvariga för dess utrotning.

Någon ”idiot” skulle säkert kunna se det som ett led i det naturliga urvalet och mena på att de starkaste överlever, och de arter som av olika anledningar inte kan anpassa sig till nya ”livsbetingelser”  saknar existensberättigande.

Vad man i ett sådant påstående förglömmer, är att förutsättningen för vår egen existens är just en biologisk mångfald som ger oss näring och mening.
När populationen nu är så låg av elefanter så att den hotas av utrotning så är de allas vår sak att reagera för dess fortsatta (över)levnad
Min poäng är att alla arter som existerar har ett existensberättigande annars så existerar de liksom inte. På samma eller lika sätt som om ett fenomen förkommer så bör de beskrivas som naturligt annars förkommer inte fenomenet.

Att arter hela tiden kommer och går är också sant. Men att vi ser och blir upplysta om vad som försiggår  för något som har existerat i måhända ett antal underarter i ca 40 miljoner år och inte gör allt vad vi kan för att rädda det.

Kan och bör ses som ovärdigt för de av oss som i bland beskriver oss som skapelsens krona. Känner mig ytterst tveksam om att elefanten skulle ge oss de omdömet om de kunde meddela oss vad de anser om den hänsynslösa rovjakt som nu äger rum på dess artfränder.

Denna sjuka fåfänga har inget med vår överlevnad att göra utan skall kallas utifrån vad det är mänsklighetens totala egoism och självutplånande där vi i någon mening är för upptagna med vår konsumtion och ökade materialism för att se saker i ett större sammanhang. Trots att vi inte någon gång tidigare i historien har haft större tillgång vad som sker i vår omvärld.

Är detta inget annat än en skapelsens paradox?

God morgon och bry dig i den tid du lever för sedan kan det va försent. Majkl